*

drömde jag plockade ur tänder
kände en mun som inte visste hur det kändes

om nytt och starkt fanns under
eller om det blivit sent
att av dig bli mindre rädd mera varm
att av dig bli mindre rädd mera varm

lyfta/landa

I bild. Ur bild.
Från gå. Till gå.

Motstå, stöttålig. Lovsjungen brand.
Undanröjd, erfaren. Känd.
Avsöndrad litervis.
Framställd, mottagen.
Omfattad, innesluten.
Tillvänjd, bortskämd.
Kringskuren sötma.
Medgiven, rumsbunden.
Läka, samla, bättra.
Skydda, fästa, fastna.
Tillgå, frångå. Framstå, kvarstå.
I bild, ur bild.

*

till tonerna

av den mest misslyckade välviljan
har väl människor lagat spöken
och egna, hårdnande knutar.

en gröt av personer
skrämda från vettet
all fortsättning
vore otrolig.

för snart sagt allt
vi söker fixera
förblir oklart

& vilka är de
som lindar upp en trotsig bön
och myser bra
i svarslöshetens påstådda kval

till tonerna

*

skyldiga kommer aldrig att förstå vad det är

som de så länge har letat efter.

skyldiga bär fram oerhörda cirklar

& ur dem springer evighetens samlade ljud.

det pågår just nu,

en tid av förlossning & avslut

slag & slag & slag

trängs i oerhörda cirklar.

skyldiga blinkar fram simpla taktslag

deras ögonlock sjunger i kanon

*

många kan leva av dig,

& enkla ansikten

välkomnar ett sådant våld.

de av oss som

inte vill någonting; vill ändå

sjunka ner

i tunn vattenfärg.

många kan leva av dig.

du får vara en glipa

av blågrå, snabb himmel.

enkla ansikten länkar samman stoftet

& reser solida rum.

enkla ansikten, instinktivt besvikna

lever av dig.

välkomnar ett sådant våld

*

du vill visa upp två mjuka tandrader

& massera bort samtidens neuros

du bäddar för långa, kanderade skelett

& vrider igång en rostpräglad Marquis de Sade i mig

du plåstrar köpcentrats svängdörrar med hård olja

& lämnar eget sav i pölar, lämnar eget sav

du kan häva ur dig ett sanningsenligt mörker

& vältra dig bland svala slutdestinationer

du vrider igång en rostpräglad Marquis de Sade i mig

& lämnar eget sav i pölar, lämnar eget sav

du vill visa upp två mjuka tandrader

& massera bort samtidens neuros

du murar in tomhet där tomhet saknas

& trevar efter dina egna händer

*

jag vill hitta dig i ett nytt fotografi

jag vill smälta ned dina former, så som jag minns dem

jag blandar allt ljus & delar sedan ut dig på nytt

så att vem som helst blir din person i gult och grått gelatin

så att vem som helst får känna sig lika speciell (på en vägg)

helt enkelt för att hundra stilla år

inte skulle göra din intensiva närvaro mindre påtaglig

men också för att jag ännu inte har sett dig hända

jag vill upptäcka dig i ett nytt fotografi

jag är verkligen trött på halvslutna frigolitögon

& jag tror att jag måste dela ut dig på nytt

*

för också jag ska stå vid blankspolade gator

utan att ropa hem något

och inte heller utreda vad som finns

mer än kväljningarna då förstås

allt det där ljuset

*

fyra döda ben från pojken & flickan:

de glömmer att smälta för varandra

& flera av oss

ger bort förvirrade salivdrömmar

nerför salta,

nerför ovanligt hala revben

flera av oss tycker att just det

räcker för att lämna marken

& vi blir till hysteriskt blixtrande smajl,

angeläget upptagna

av att peta in nackskott

där det behövs.

flera av oss

välsignar dagsljuset

för en chans att komma över några

sönderkopierade minnen

av salta,

ovanligt hala revben.

lågt tickande från hjärnor

& ett ursinnigt flimmer vid det nersölade karet,

där hon provar sin person.

två döda ben & vitmålad plåt,

hon trycker fingrarna mot pannan & läser:

"ditt liv är en uttorkad muskel,

vars ensamhet debiteras per kvartal"

& låter post it-lappen sitta kvar

som en nödvändig bomb över handleden.

men hon känner

sitt övergivna blod pulsera
som om
det ännu inte blivit
sant
(att hon lämnat det)

vilande kropp

jag har vänt helt om

och ser din kropp,

när du själv inte ser någonting alls

kläderna rinner lugnt

ner mot golvet

och jag vet inte om du andas

armar, ben

slängda över den bortvridna divanen.

väggarna drar sig utåt

jag ser din kropp

som bara är form

utan öppning,

inte ens en vattnig blick

och jag kan fotografera din

vilande kropp

men du måste

välja de fullkomliga ögonblicken,

en ganska vacker värld,

och det varma ansiktet

RUE THE WHIRL

kan vara magnetism

ännu mer vilsna, Han

trummar upp armvecket

slår med 2 fingrar

världen är färg.

över en vasst markerad springa.

att se sig själv dansa utanför.

kan vara magnetism

som trycker oss

kan vara magnetism som trycker oss

de var bara

två likasinnade

i en tyst lokal

skapade tinnitus

i en tyst lokal

tog fram griffeltavlor

skrev sömniga frågor,

skrev självklara svar

de var bara

två likasinnade

i en tyst lokal

vaknade oförändrade

höll sig fast

och smekte in

tydliga Kräkningar

*

jag har gjort en svart

svart sten i mej

jag är en hora som helt enkelt

inte vill att du

respekterar några gränser

jag har gjort en svart

svart sten i mej

fartyg

det finns ett gällt ljud här under bordet
som inte lämnar oss på hela natten

olika sällskap drar ut på däck
de skuffas runt i ljusa t-shirts
och kysser filtren

de känner att världen tagit ifrån dem
möjligheten
att älska sånt som lever.
men det gör varken till eller från

ett gällt ljud under bordet
som inte lämnar oss, vi sitter kvar här

sällskapet klampar sina turer
huttrar och kysser filtren

schema

en man läppjade mitt glas

försökte återberätta allt han läst om Frankrike

han lät mig bestämma över sin flickvän

hon kunde inte tala. men skar i deras täcken med rakblad

straffade all förändring

en man frågade vad jag gör av mitt svåra hat

han skrattade tyglat

och läppjade mitt glas

jag körde runt i hans gråa skåpbil

och fick höra lögnerna från l'équerre

hans flickvän seglade över mig

stötte och klämde koncentrerat sina charader

då var hon mitt kalejdoskop igen

sydamerikanska mord

det finns en annan

han har fyra hjul
han oroar sej för sitt liv

jag brinner
det finns en annan

universum är en deg
& självklart, allting räknas

malande överläggningar tomgångskickar ett böljande
streck av frostbitna offer & soliga ögon med tungt
attackerande pupiller

man letar efter fängelsets glasrutor
man vill skruvas ner i ljummet golv,
beroende av att bli motarbetad
man vill ha dej som

sydamerikanska mord

det fanns utspillda tecken i flaskorna
jag rispade mina ansikten

du var en bassäng marmor & vasst siden när du skrev till dem
som kom ihåg dej
skrev till svårt besvikna vänner & de var alla säkra på att

slagen tagit, & halvvägs under tavlans hud våldtas själen,

det bästa är fantastiskt

åklagaren byter skjorta när han drabbas av tunnelseende

åklagaren kan skönja brännmärkta personer, de står jävligt

samlade med dragna bröstkorgar och kastar hårda bilder denna

lavinartade morgon

han är förtegen, han släpar sig framåt. han är mycket

farlig i sitt vardagsrum med sina runda, släta stenar

fyller hål. fyller hål

jublet kring ockraren. importerat elfenben. kokain. blanksvart

smoking

som spegelglas. femtiotalstuber, eller vad du vill

flottig röst sätter rivmärken i barken som är ställets

popmusik och engångsblickar

åklagaren vill helst reda ut sina mardrömmar om hud

just nu ensam mjukhet

den dåsiga bussens futuristiskt dekorerade sitsklädnad

han stryker pressvecken makligt genom den utvalda porrjackans

kalla snicksnack

detta är skärselden. kom ihåg laborerandet - vi offrade allt

för nåt vi glömt

men åklagarens snille tickar. han vispar bort det röda efter

hattbrättet

och fladdrar dödsföraktande med ytterrocken

han stänger luften mellan händerna

ber sin gud

och telefonsignalerna låter vänta på sig

slicka dessa persienner modigt nittiotal
att inte göra anspråk. att låtsas fram bruset av vågor

linoleumgolv. potatismos. expedition robinson hackar sönder

kvällen

det är jultider och ett lidelsefullt rus och

varma mjuka långa armar med ådror förgrenade i ett spräckligt

mönster

det är en förmiddag på postkontoret

utmärkt sömnigt slicka dessa persienner modigt nittiotal

väggarna försvarar sig

samma plastklocka tickar på i köket

brun stämning. vad ska man ta sig till den här kalla ljusa veckan

slicka dessa persienner uppsluppet

och riv lösa sår. lura dina vänner. göm dig.

sluta multna - det finns gott om sjukhus i kvarteren

om du kollar ser du en radiosändare i deras snöpenetrerande

efterhängsna tygskor

paradiset - en sal med bjudna pressblixtar

ett upplyst badkar

osigt bemedlat. min cigarett innan

varmt självmord

Stockholm, en marsmorgon sjuttioett

jag går på bio och ser det här

jag betalar bra

slicka dessa persienner modigt nittiotal

jag liksom knullar upp nallar bakom hospitalet i framtidens

gravida magar

och kysser hans namn prövande och

pratar avslappnat runt buffétallrikar

när vi räddar djuren tillsammans. i fem minuter

uppför berget och fotografera himlen (den är så nära)

gungar en dans på hinnan redo för bomberna

mördarna fortsätter ta sina körkort. men vänta

sucka slicka dessa persienner modigt nittiotal

jag har inga vänner. kuddarna blöder ur ljusa veck

och sångarna smular sina bröstvårtor på diskbänken

här luktar det kalla batterier och rinnig pizza

det finns inga dörrar att gå ut genom

1900

man tillbringade andningspauserna letandes

över samma gatulängor.

på sitt lediga slängiga vis

med luftade tygärmar

& skeptiskt sniffandes

på allehanda företagsamhet.

man hittade fram just två stråkdrag försent

nåra halvår i taget för att väcka sina

ihjälslagna tickande hjärnor &

blottlagda reservationer man letade upp

erkända platser man nötte prydligt ut sina

geletänder & galonhalsar för att iallafall

långsamt

slarva bort sitt skarpsinne.

man såg till att kultivera sej med

brasskletiga bibliotekskort.

& kommunen tryckte stencilerade

cidervärldar åt barnflockarna

& musiken blev märklig i takt med

äppelträdens förlamning &

bruno liljefors stod & fes ut snusnäsdukar

åt mörkret.

man tillverkade epidemiska tv-perioder & behagliga

lakan

&utställningsexemplar i snäva samhällen.

&generade forskare

& mediepenetrerande lobbyister. medan vi strosar igen - så jävla försiktigt

med insekter under sulorna

& plockar fram lite pengar

titta & svälj! en fåtölj

vid bohemernas centralstation

& djuren i fabriksägarnas plastkassar

gav sej iväg

sträckte sina nyfrälsta lemmar i skyn

dom skulle varna alla för gryningens

glasögonprydda telefonröster & myndiga brev.

& jazzmusiker knarkade mellan vita grinande tänder & dom frös när dom försynt strök skallarna påväghem.