slicka dessa persienner modigt nittiotal
att inte göra anspråk. att låtsas fram bruset av vågor

linoleumgolv. potatismos. expedition robinson hackar sönder

kvällen

det är jultider och ett lidelsefullt rus och

varma mjuka långa armar med ådror förgrenade i ett spräckligt

mönster

det är en förmiddag på postkontoret

utmärkt sömnigt slicka dessa persienner modigt nittiotal

väggarna försvarar sig

samma plastklocka tickar på i köket

brun stämning. vad ska man ta sig till den här kalla ljusa veckan

slicka dessa persienner uppsluppet

och riv lösa sår. lura dina vänner. göm dig.

sluta multna - det finns gott om sjukhus i kvarteren

om du kollar ser du en radiosändare i deras snöpenetrerande

efterhängsna tygskor

paradiset - en sal med bjudna pressblixtar

ett upplyst badkar

osigt bemedlat. min cigarett innan

varmt självmord

Stockholm, en marsmorgon sjuttioett

jag går på bio och ser det här

jag betalar bra

slicka dessa persienner modigt nittiotal

jag liksom knullar upp nallar bakom hospitalet i framtidens

gravida magar

och kysser hans namn prövande och

pratar avslappnat runt buffétallrikar

när vi räddar djuren tillsammans. i fem minuter

uppför berget och fotografera himlen (den är så nära)

gungar en dans på hinnan redo för bomberna

mördarna fortsätter ta sina körkort. men vänta

sucka slicka dessa persienner modigt nittiotal

jag har inga vänner. kuddarna blöder ur ljusa veck

och sångarna smular sina bröstvårtor på diskbänken

här luktar det kalla batterier och rinnig pizza

det finns inga dörrar att gå ut genom